Jag vet inte hur mycket jag har gråtit den senaste veckan... Det känns som att jag har gråtit tills tårarna har blitt till blod, att det längre inte kan komma några fler tårar. På något sätt, gör det de.

Jag förstår inte hur, hur början på sommaren kan vara så avskyvärd och hemsk och förstöra allting för mig. Jag hann knappt komma till skolan för att jag skulle få hjärnskakning och missa tid med mina peeps. Efter hjärnskakningen så rör sig bara allt ihop till en enda röra. Idag var det skolavslutning. Jag hade inte ens känslan att gråta. Det skulle inte komma. Kände mig en aning känslokall men jag kunde inte börja gråta. Jag var för glad. Men så tittar jag på Emelie och ser i hennes ögon att någonting är väldigt fel, och jag bara kände hur det brast. Jag kunde inte hålla det. Och en efter en började gråta och det bara kom. När jag hade kramat alla hejdå och gick ut, en aning lugnare. Kände inte för fler tårar. Jag var "klar" om man säger så. Och så kommer jag ut och ser Viktor. Då brister alltihop medans jag kramar honom. Älskade älskade Viktor. Viktor, som har blivit lika värdefull som en bror, fick stå där och trösta mig. Då brast det verkligen. Jag vet inte varför, men det känns inte rätt att lämna skolan och alla peeps bakom, att säras med niorna. Det känns inte på något sätt bra och det känns som att allt bara delas och skärs upp inom mig. Hur fan ska jag överleva?

Sedan har vi Diva.. Mitt älskade hjärta. Som har hjälpt mig i varenda liten situation, alltid funnits där och fått mig att inse så mycket ingen annan har gjort. Mitt älskade hjärta ska lämna oss. Jag kan inte tänka mig en dag utan henne. Jag försöker se det framför mig men det går inte. Hon måste finnas där.

Jag kommer antagligen vara borta ett tag på bloggen eftersom det inte blir en så himla bra start för mig.

Ha det så bra sålänge, Caroline