Jag är frustrerad. Och förvirrad. Jag frågar mig själv hela tiden HUR för att veta hur jag njuta av den sista tiden, men jag får aldrig något direkt svar. Jag försöker det möjliga, jag tänker på vad vi kan göra, men jag vet inte ens om det är rätt? 

Det är frustrerande att veta att inom bara några dagar så finns hon inte mer. Min livsglädje försvinner, och det är för hennes egna bästa. Jag gör det för att jag älskar henne, även om det kommer att göra så ont. Och jag är frustrerad för jag vet inte hur jag kommer reagera. Jag kanske blir helt knäpp? Typ börjar inbilla mig att hon fortfarande finns kvar. Eller så kanske jag börjar må så dåligt att jag failar redan första dagen i gymnasiet? Jag kanske blir sån som går ut och börjar festa och röka? Någon som jag absolut inte vill bli? Det är frustrerande att inte veta, när jag ändå har varit med om sånt här förut. När Rascal försvann visste jag inte mycket bättre och hade barak änt honom i 3år. Diva har jag haft sen hon var 7 veckor gammal i över 8år. Hon har varit min bästa vän genom eld och vatten, solsken och storm. 

Jag bara hoppas hon får det bra. För mig, kommer det bli ett helvete. Att inte vakna upp till ylande och gnällningar, att inte vakna upp med henne bredvid mig ibland i sängen, hennes skällande när hon tror sig se saker. Vad ska jag göra, när jag inte längre kan se henne? Det känns så overkligt.. 

Caroline