Jag blev väckt imorse, av min pappa. Samtidigt som han öppnade dörren, sa till mig att gå upp och lämna den öppen, så väntade jag på att hon skulle komma - men hon kom aldrig. 

Det tog mig bara ett par sekunder att tänka om, men det kändes som om jag var mitt i en mardröm. Att jag bara sov. Men nejdå, vi skulle upp och sjunga för lucas. Klockan var åtta och vi skulle snart åka. Jag blev en aning förtvivlad och drog undan mig själv lite granna. Det var en jäkla lång, och tung dag igår. Jag vet inte vart jag fann den lilla styrkan jag behövde. 

Började dagen igår med en lite längre morgon promenad. Vi satt på gräsmattan, myste, lekte, busade. Bara allmänt njöt. Medans jag kände tiden ticka, växte även vattenfallen av tårarna varje gång jag tänkte på att jag aldrig mer kommer få vakna upp till den lurviga hunden som skäller i örat och hoppar upp i sängen och lägger sig där tills jag äntligen stiger upp så vi kan gå ut. Jag kom in, satte mig vid datan för andra tankar. Lucas var ute med henne vid halv ett och kom tillbaka vid ett med henne. Då fick hon vila i en kvart tills hela familjen gick ut för en sista runda med kameran i näven. Sedan så gick vi till grannarna och deras hundar så de fick ses en sista gång. Tårar igen. Jag vet inte hur mycket jag grät igår. Sedan slängde vi in henne i baksätet och jag och pappa åkte. När vi kom fram gick jag med henne ute på gräsmattan utanför medans pappa gick in. Där satt vi och mös det sista. Jag samlade på mig alla krafter jag kunde från henne. Sedan gick vi in.

Det gick så snabbt alltihop. Jag hängde knappt med, det bara hände. Jag försökte hålla tårarna inne. Först kom de en och en. Sedan slutade det. Först fick hon lugnande och hon blev RIKTIGT slö. Hon reagera inte ens när de satte in kanylen. Lite roligt var det att djursjukvårdaren intek unde hitta en ven att sätta in kanylen i för att hon var så fet, haha. Så veterinären fick komma. Jag höll om Diva hela tiden. Sedan kom de riktiga sprutorna. Redan när de spruta in den första sprutan så kände jag hur huvudet blev trippelt så tungt och hur ögonen slöts. Och allt jag kunde säga var "ha det bra i himmelen" och "Jag älskar dig". Vid den här tiden började även tårarna rinna kraftigt och jag kundei nte hålla tillbaka mig. Sedan var det över, och de gick. Jag höll fortfarande om henne hela tiden, grät ännu mer och borrade in mig i pälsen. Smärtan som drog över mig är obeskrivlig. Jag kände mig så svag. Som inga muskler. Pappa fick lyfta mig och stötta mig så jag kunde gå. När jag var i hans famn så kunde jag inte titta bak längre. Jag kunde inte andas och var tvungen att gå ut ur rummet. Pappa släppte mig så vi kunde gå ut och när vi gjorde det, så fort jag nuddade asfalten, bröt jag ihop totalt. 

Ronia och Andreas kom över till mig i flera timmar och fick mig på andra tankar. Jag till och med skrattade. Jag glömde allting. Jag måste tacka ALLIHOPA som har funnits där och skickat fina tankar och meddelanden. Jag kan bara säga att jag har världens bästa vänner. Som fanns där och stöttade. Personer som jag inte ens trodde skulle bry sig ett piss var bland dem första att finnas där. Personer som jag hade hoppats skulle finnas där fanns inte. Det var helt tvärtemot. Men jag blev inte besviken, huvudsaken var att det var några där alls och jag kan inte beskriva över hur tacksam jag är! 

Idag var jag och gjorde en tatuering. JAG gjorde en TATUERING! Phew! Kan fortfarande inte fatta det. Det står Diva, datum och en lila lilja - för när jag tänker på en lilja så tänker jag på Diva, och Diva hade lila koppel så det fick bli så. Jag har inte gråtit idag, bara undrat vart hon är. När jag kom hem igår så var det första jag gjorde var att gå runt och leta efter Diva, tills det slog mig att hon var ju inte hemma.. Det är grymt jobbigt. Jag har levt med Diva sedan hon var 5 veckor gammal, tills hennes sista dag. Jag var med och hämta henne, jag var med och uppfostrade henne, jag var med hela tiden. Och det gör så ont att varken se eller höra henne längre. Det känns som om någon tar isär mig. Och varje gång Wictor säger "Diva är i himmelen" så dör jag bit för bit väldigt snabbt inom bords. Jag är hyper nu, jag är lite gladare än igår - men jag känner mig som en gående zombie. Det känns som om jag inte har någon mening längre. 

Jag älskar dig så mycket Diva <3
Caroline