Juni - Juli har varit en riktig skitmånad. Jag kan inte ens räkna upp hälften av dem för att de är så många, och de dåliga är att de bara trycker ner mig. Jag brukar inte ha såna här dåliga perioder, där det håller sig i över en månad. Det kan vara någon dag eller två men inte mer. Sedan är jag glad igen. Men det tynger nu hela tiden. Jag har så mycket tyngd på mina axlar att jag fortsätter intala mig själv att det kanske är bäst att ge upp. En annan röst intalar mig att det bara är ett par gram, det kan man gå runt med.

Vad som tynger mig extra idag är min hund. I morse sa mamma "är det inte skönt att det inte är något tjafs om vem som ska gå ut med Diva på morgonen?" och Lucas nickade ja medans mitt huvud blev tungt som en sten och allt jag kunde få fram var en liten skakning. För jag saknar det verkligen. Jag saknar meningen med att kunna gå upp på morgonen, att ha något att vakna upp till och att ha åh göra. Visst var det tjafs, men det blev ändå jag som gick ut med henne iallafall och alla de dagar jag har vaknar upp så har hon alltid varit där vid min sida. Den jäveln som bestämde att det skulle bli såhär för mig ska jag leta upp och ta isär lem för lem väldigt sakta. För den jäveln, tog bort min anledning att överhuvudtaget leva. Så meningslöst allt är.

Jag behöver höra dina gälla skällningar, känna handen i din päls och känna den lilla blöta nosen mot ansiktet för att vakna upp. Höra dina tassavtryck för att veta att du är hemma. Jag behöver det. Men det händer inte. Det är borta, föralltid.

Jag skulle göra vadsomhelst för att få hem dig igen. Precis vadsomhelst. Jag hade bytt dig mot mig, om du fick komma hem så jag kunde vaka över dig. Du behöver komma hem. Du måste bara det. Du måste få mig att vakna till liv. Jag älskar dig vovven ♥