Det som skrevs här ovanför är en del till min Svenska NP uppsats. Min uppsats handlade om kärleken till min hund och vilket band vi har. En slags kärlek är det. En kärlek mellan djur och människa. Och den kan vara olik på helt olika sätt. Det kan vara en kärlek där både djuret och människan synkroniserar sig och verkligen är ett tillsammans och två halvor isär. Jag och Diva är lite så. Den ena kan inte leva utan den andra och vi båda rör oss samtidigt. Hon ändrar, jag ändrar. Som magneter. Det är lite roligt. Sedan finns det den kärlek där djuret bara respekterar sin ägare och människan bara har och använder djuret som sällskap. Man får inte ett direkt jätteband om man bara umgås så enligt mig. Jag och Diva har kämpat oss igenom vått och torrt för att nå dit vi är idag. Det var ingen lek, det var samarbete, förståelse, tålamod och respekt som krävdes 24/7. Det är en slags kärlek.

Sedan finns kärleken mellan en person och en familjemedlem. Just det bandet är väldigt speciellt, det kärleksbandet. Man kan reta sig så mycket på varandra, man kan skrika "jag hatar dig!" för att man inte får göra det ena eller det andra eller så kanske ens familjemedlem har begått ett brott. Och när man säger så menar man det egentligen inte. Man kommer ALLTID älska den personen du har växt upp med som familjemedlem. Det är dock skillnad om man typ bara har träffat en av sina familjemedlemmar typ tio gånger i sitt liv. Det räknas inte. Men man är ändå blodsband, så det är alltid någon kärlek däremellan. Man älskar alltid varandra i en familj och det är unikt.

Sedan har man mellan person och person och här anser jag att det finns två olika kärlekar. En sådan där kärlek där man alltid pussas, kramas, myser tillsammans, rör sig tillsammans, är med varandra och bara totalt älskar varandra. Ni vet, det som alla säger är kärlek. Men väldigt många glömmer bort kärleken som är mellan person och person där man ser varandra som syskon och älskar varandra på det sättet. Att det egentligen inte spelar någon roll om man är blodsband för att man inte ska kunna älska varandra på ett unikt sätt. Jag vet av egen erfarenhet. Jag har två killar, en äldre, en yngre som jag ser som mina bröder, för att jag står dem så nära och älskar dem på det sättet och de har samma syn på mig. Vi skriver till exempel "Godnatt, jag älskar dig!" För att vi verkligen menar det och inte på det himla gulligulltjaffset utan för att vi njuter och lever i nuet och trivs med varandra. Det är inget fel, för enligt mig är det ren kärlek. Att kunna älska varandra utan att behöva gulligulla. 

Så det finns en hel del olika "kärleksvägar". Många tänker nog inte på det men kolla dig omkring och tänk innan du dömmer. Är de där två verkligen tillsammans bara för att de går nära, skrattar och kanske håller i hand? Det behöver det inte vara. Och är det där djuret verkligen värt att älska? Jaa, faktiskt. "Jag ogillar min pappa för att jag inte får sitta vid datan.." men lyssna på din pappa då och umgås mer med honom? Du älskar honom fortfarande. Och föräldrar som gör något mot dem som du verkligen inte vill, kanske gör det för ditt bästa. Se alltid på det positiva med allting, även kärlek. Det är där det verkligen står ut.