Precis som jag skrev i inlägget "att ge upp" så hade jag en svår tid för inte så längesen och att jag hade änglar som tog hand om mig. En av dem, är så speciell att när han är omkring så faller jag in i peace. Jag mår bra, slappnar av, bara är. Det fanns tider då jag bröt ihop och då fanns han där och höll min hand. Alltid där och alltid mitt lugnande medel. Med tiden så blev vi så nära så när han var glad, var jag glad. När han var depp, var jag depp. När han var arg, var jag arg. Och varje gång han kom för att checka vad jag gjorde så blev jag så glad, för hans fanns där. Min finaste ängel. 

Sedan gick det neråt, precis som jag skrev i det inlägget. Något som jag hela tiden har försökt lyfta från axlarna. Vilken jävla tyngd det är. Det bara tynger och tynger och ju mer det tynger desto mer glids både han och dem ifrån mig. Där känner jag rädsla. Jag känner fortfarande rädslan komma smygande men från början var jag så rädd att jag låg vaken om nätterna och bara tänkte "hur kommer det här sluta?". Rädsla x1000 = Carro som ett nervvrak. Tills slut när jag började inse att jag faktiskt stod i vägen, så slutade jag streta emot tyngden, låter tyngden tynga ner mig till botten. När jag är där, så får jag se till att klättra igen. Självklart har jag lite styrka kvar, för så snabbt ger jag inte upp. Men större delen av mig säger "Carro, ge upp, det är ingen idé. De kommer inte att bli så igen, varför inte bara ge upp?" och då känner jag, ja varför inte? varför inte bara ge upp? Jag vet inte ens vad det är som håller mig kvar där jag är. 

Idag, så fick jag höra ord som knocka luften ur mig. Jag kände när jag mådde dåligt att mitt hjärta var inte helt. Jag visste att det aldrig kommer bli som förut, helt och friskt. Det började med små hjärtslag som kände som om hjärtat skulle hoppa ur men det blev bara värre och värre med tiden och till slut kände jag det så tydligt så för sekunden det händer så slutar jag andas, en smärta sprider sig över hela bröstkorgen och det känns verkligen som en kniv i hjärtat. Som om det hoppar ut ur mig för att rädda sig själv. Det gick över med tiden, för att jag blev lyckligare. Idag kom det tillbaka igen. Det hoppar ur, knockar luften ur mig och det känns som om mitt bröst får en kick bakåt. Det är näst intill obeskrivligt men det känns så. Allt för ett par ord. Jävlar vad det gör ont. Jag vet inte ens om han mena det. Det bara kom och min första tanke var "nu sjunker jag". Det räcker tydligen inte att jag redan har förlorat en del av mig. Det ska bara försvinna mer och mer tydligen. Och vet ni vad? Just den här delen har blivit min viktigaste. Att se den försvinna kommer förvandla mig till en människa i en livlös kropp. 

Like a knife - Secondhand Serenade

I dream a lot, I know you say
I've got to get away.
"The world is not yours for the taking"
Is all you ever say.
I know I'm not the best for you,
But promise that you'll stay.
Cause if I watch you go,
You'll see me wasting, you'll see me wasting away

Cause today, you walked out of my life
Cause today, your words felt like a knife
I'm not living this life.