Rubriken säger väl allt. Alla minnen finns kvar liksom, jag kommer ihåg allting, allt du sa till mig, allt som vi gjorde, allt som vi skulle gjort... Allt !! Det sägs att tiden läker alla sår, men vafaan det har gått några månader nu !! Att jag fortfarande inte kan glömma det.

Ibland får jag bara ångestattacker, jag sitter å läser igenom allt vi sagt till varandra, allt som du sa till mig och jag sa till dig. Jag står mig så mycket på att du inte finns kvar i mitt liv längre. Men det ska bli skönt att flytta, få börja om på nytt, få nya vänner å så. Men tror inte jag kan glömma dig då du borrade dig in i mitt hjärtas djupaste kammare och sitter kvar där. 

Jag drömde till och med om dig inatt, igen... Det är inte klokt hur mycket man kan sakna en människa. Ibland undrar jag också ifall du saknar mig lika mycket som jag saknar dig. När jag kollar upp mot stjärnorna är det nästan så att jag ser dig i spegelbild, du har ju samma sjärnhimmel ovanför dig som jag har. Jag kollar mot stjärnorna varje natt, tror att det ska bli bra och jag tänker på dig, och hur det skulle vara om du bara helt random skulle söka upp mig å träffa mig... 

Vet inte om det är någon mer än jag som inte tycker kärlek är det finaste som finns. Det kanske är det finaste, men det är också det mörkaste...