Att ge upp..

Länge, väldigt länge kände jag för en tid sen att bara ge upp allt. Allt jag någonsin hade.
Sedan från ingenstans fick jag en styrka som fick mig att le genom dagarna, skratta tills tårarna sprutade och bara leva livet. Ett par änglar kom från ingenstans, lyfte upp mig från marken och höll mig kvar stående och pusha mig hela tiden fram.

Jag vet inte hur, jag vet inte när men på något sätt så lossnar änglarnas grep om mig lite för varje dag. Först gled det riktigt snabbt och jag vet inte hur men jag höll dem kvar. Men jag känner fortfarande glidningen ifrån mig. Liten bit för varje dag och jag försöker, försöker tappert att alltid vara där och fånga upp deras uppmärksamhet och hålla dem kvar hos mig. 

Jag är fortfarande en galning, bokstavligen. Jag ser saker som ingen annan ser, jag märker saker som ingen annan, jag känner saker ingen annan gör, jag hör saker ingen annan hör. Och förut var det så att minsta lilla sak som påminde mig, så kunde jag bryta ihop och springa runt helt panikslagen. Det händer inte så ofta, men jag har börjat skrika i sömnen lite smått. Inte för att vara självisk, men jag behöver deras grep om mig, änglarnas. Jag behöver dem. De har blivit min styrka, mitt  behövande, mina andetag. 

Men mina försök räcker inte. Och känslan av att behöva ge upp för att de ska kunna ha det bättre är mer frestande än att vara okej själv. Änglar behöver också må bra och om jag står i vägen för det, så ska jag inte göra det. Det är inte fel att ge upp. Jag skulle ge upp mitt liv för att rädda en eller alla änglarna om jag var tvungen. Jag skulle göra allt för dem, för de förstår inte hur tacksamma jag är för att de finns. De räddade mig. De betyder allt för mig. I'd do anything. Och det gör ingenting att ge upp ibland, även om det krossar dig..

//Caroline

K O M M E N T E R A :D

Skriv din kommentar:

Namn:
Ska vi komma ihåg dig ?

Din e-mail: (publiceras ej)

Din blogg:

Bara din kommentar:

Trackback
RSS 2.0